Känslorna svallar när sopor debatteras

Det har länge förundrat mig med vilken hetta människor visar sitt motstånd till vad de kallar sopeldning (i branschen säger vi energiåtervinning eftersom det är vad det är). I den här frågan är det också ovanligt svårt att nå fram med sakliga fakta. Det är som om man bestämt sig: eftersom man tycker att sopor är äckliga ska de helst inte finnas. Andras sopor är dessutom väldigt mycket äckligare än de egna. Men sopor finns oavsett om vi vill det eller inte. Ett sätt att förhålla sig är att säga att allt ska återvinnas. Med det menar man i de här debatterna materialåtervinna, och inte energiåtervinna. Men det blir ju ändå alltid en rest kvar och den måste man göra någonting med. Det är den delen som energiåtervinns. Det märkliga är, att trots att så många hävdar att "vi är ju så bra på att sortera" så uppstår en mängd sopor. Och den mängden växer varje år.

Det ännu märkligare är att ingen verkar känna att de är orsaken till den här mängden sopor. Alla sorterar ju så väl. Många lever också i tron att allt verkligen går att återvinna, vilket ju inte är fallet. Inte än i alla fall. Häromdagen läste jag en debattartikel som handlade om att Upplands-Bro, som minsann är en fin ekokommun, inte vill ha något sopeldat kraftvärmeverk. Varför är det bättre att skicka sina sopor till en grannkommun, undrar jag? För även invånarna i Upplands-Bro ger väl upphov till sopor och det måste ta vägen någonstans. Och faktiskt – om man tittar på Avfall Sveriges statistik från 2014 ser man att den totala insamlade avfallsmängden per person i Upplands-Bro var 464 kg. 31 procent  av denna mängd gick till materialåtervinning eller biologisk behandling (snittsiffran för Sverige är 35,6 %) medan 208 kg gick till energiåtervinning. Så hoppsan, invånarna i Upplands-Bro genererar en hel del sopor som skickas till Brista avfallsförbränningsanläggning i grannkommunen Sigtuna.

Och plasten i avfallet – den måste ju återvinnas! Självklart bör man återvinna allt material som går. Men för det första samlas inte tillräckligt mycket plast in. Det har delvis att göra med hur man designar produkter, t ex om det går att separera plast från annat material. Det handlar även om insamlingsrutiner och antagligen även om människors bekvämlighet. Och handen på hjärtat – har du aldrig slängt den minsta lilla kladdiga plastförpackning? För det andra går det bara att återvinna materialet ett visst antal gånger (ca 7 gånger för plast) och sen måste det ändå förbrännas. För det tredje återvinns inte all plast som samlas in. Omkring 25 % av den insamlade plasten skickar återvinningsindustrierna vidare till förbränning, för att den antingen inte går att återvinna eller för att det inte är ekonomiskt att göra det. 

När stora etablerade medier som SvD eller SVT tar upp ämnet är det ofta hårt vinklat. I stället för att problematisera och på riktigt ta tag i den diskussion som verkligen behövs – nämligen hur vi går tillväga för att minska den totala mängden avfall – så letar man brister i hanteringen i energiåtervinningen. Insinuerar att det finns kriminalitet med i bilden, lämnar felaktiga fakta om gifter, felciterar forskare eller personal på anläggningar, och hittar personer som inte har full insikt och information som får det att verka som om det är en miljökatastrof på gång. Detta sprider, utan grund, rädsla bland människor som inte känner till fakta. Dessutom påtalar man att branschen tjänar pengar på  hela affären! Vad ska man säga? Ja, jag känner i alla fall inte till något företag i någon bransch som inte tjänar pengar, om de inte gått i konkurs vill säga.

Faktum är att vi som är i den här branschen är oerhört stolta över vad vi i Sverige har åstadkommit på avfallssidan. Vi deponerar endast 0,7 % av vårt avfall och både den biologiska återvinningen och återvinningen av material ökar. Det som blir över energiåtervinns och blir el och fjärrvärme i världens mest effektiva kraftvärmeverk. Dessa fantastiska anläggningar utnyttjar över 95 % av energiinnehållet i bränslet och har oerhört avancerade system för rening. Mer än 99.9 % av gifterna i avfallet fångas i rökgas- och vattenreningssystemen istället för läcka ut till naturen. Det som i energiåtervinningens barndom var ett problem, nämligen dioxinutsläpp, har nu har sjunkit till mycket låga nivåer. Hela branschens samlade utsläpp av dioxiner år 2013 var 0,8 gram. Det kan jämföras med t ex cementindustrin, där utsläppen från bara fyra anläggningar var 16 gram samma år. Och tänk att vi är så bra på detta att vi kan hjälpa andra länder som inte kommit lika långt, genom att ta emot och energiåtervinna en liten del av deras restavfall. En vinst både för miljön eftersom deponi undviks, och för svenska el- och fjärrvärmekunder.

Jag skulle önska mig lite mer faktabaserade uttalanden i den här debatten. Och lite bättre research från de journalister som säger sig vilja beskriva energiåtervinningen. Då skulle fokus i avfallsdebatten förhoppningsvis kunna förflyttas så att vi alla gemensamt kan försöka finna lösningar på det verkliga problemet. Det vill säga hur vi ska minska mängden avfall. Det vore så oändligt mycket mer konstruktivt än att ägna sig åt smutskastning och att sprida rädsla.

På vår webbplats kan du läsa mer om energiåtervinning. 

 




Eva Rydegran, pressekreterare Svensk Fjärrvärme