Känslorna svallar när sopor debatteras

Det har länge förundrat mig med vilken hetta människor visar sitt motstånd till vad de kallar sopeldning (i branschen säger vi energiåtervinning eftersom det är vad det är). I den här frågan är det också ovanligt svårt att nå fram med sakliga fakta. Det är som om man bestämt sig: eftersom man tycker att sopor är äckliga ska de helst inte finnas. Andras sopor är dessutom väldigt mycket äckligare än de egna. Men sopor finns oavsett om vi vill det eller inte. Ett sätt att förhålla sig är att säga att allt ska återvinnas. Med det menar man i de här debatterna materialåtervinna, och inte energiåtervinna. Men det blir ju ändå alltid en rest kvar och den måste man göra någonting med. Det är den delen som energiåtervinns. Det märkliga är, att trots att så många hävdar att "vi är ju så bra på att sortera" så uppstår en mängd sopor. Och den mängden växer varje år.

Det ännu märkligare är att ingen verkar känna att de är orsaken till den här mängden sopor. Alla sorterar ju så väl. Många lever också i tron att allt verkligen går att återvinna, vilket ju inte är fallet. Inte än i alla fall. Häromdagen läste jag en debattartikel som handlade om att Upplands-Bro, som minsann är en fin ekokommun, inte vill ha något sopeldat kraftvärmeverk. Varför är det bättre att skicka sina sopor till en grannkommun, undrar jag? För även invånarna i Upplands-Bro ger väl upphov till sopor och det måste ta vägen någonstans. Och faktiskt – om man tittar på Avfall Sveriges statistik från 2014 ser man att den totala insamlade avfallsmängden per person i Upplands-Bro var 464 kg. 31 procent  av denna mängd gick till materialåtervinning eller biologisk behandling (snittsiffran för Sverige är 35,6 %) medan 208 kg gick till energiåtervinning. Så hoppsan, invånarna i Upplands-Bro genererar en hel del sopor som skickas till Brista avfallsförbränningsanläggning i grannkommunen Sigtuna.

Och plasten i avfallet – den måste ju återvinnas! Självklart bör man återvinna allt material som går. Men för det första samlas inte tillräckligt mycket plast in. Det har delvis att göra med hur man designar produkter, t ex om det går att separera plast från annat material. Det handlar även om insamlingsrutiner och antagligen även om människors bekvämlighet. Och handen på hjärtat – har du aldrig slängt den minsta lilla kladdiga plastförpackning? För det andra går det bara att återvinna materialet ett visst antal gånger (ca 7 gånger för plast) och sen måste det ändå förbrännas. För det tredje återvinns inte all plast som samlas in. Omkring 25 % av den insamlade plasten skickar återvinningsindustrierna vidare till förbränning, för att den antingen inte går att återvinna eller för att det inte är ekonomiskt att göra det. 

När stora etablerade medier som SvD eller SVT tar upp ämnet är det ofta hårt vinklat. I stället för att problematisera och på riktigt ta tag i den diskussion som verkligen behövs – nämligen hur vi går tillväga för att minska den totala mängden avfall – så letar man brister i hanteringen i energiåtervinningen. Insinuerar att det finns kriminalitet med i bilden, lämnar felaktiga fakta om gifter, felciterar forskare eller personal på anläggningar, och hittar personer som inte har full insikt och information som får det att verka som om det är en miljökatastrof på gång. Detta sprider, utan grund, rädsla bland människor som inte känner till fakta. Dessutom påtalar man att branschen tjänar pengar på  hela affären! Vad ska man säga? Ja, jag känner i alla fall inte till något företag i någon bransch som inte tjänar pengar, om de inte gått i konkurs vill säga.

Faktum är att vi som är i den här branschen är oerhört stolta över vad vi i Sverige har åstadkommit på avfallssidan. Vi deponerar endast 0,7 % av vårt avfall och både den biologiska återvinningen och återvinningen av material ökar. Det som blir över energiåtervinns och blir el och fjärrvärme i världens mest effektiva kraftvärmeverk. Dessa fantastiska anläggningar utnyttjar över 95 % av energiinnehållet i bränslet och har oerhört avancerade system för rening. Mer än 99.9 % av gifterna i avfallet fångas i rökgas- och vattenreningssystemen istället för läcka ut till naturen. Det som i energiåtervinningens barndom var ett problem, nämligen dioxinutsläpp, har nu har sjunkit till mycket låga nivåer. Hela branschens samlade utsläpp av dioxiner år 2013 var 0,8 gram. Det kan jämföras med t ex cementindustrin, där utsläppen från bara fyra anläggningar var 16 gram samma år. Och tänk att vi är så bra på detta att vi kan hjälpa andra länder som inte kommit lika långt, genom att ta emot och energiåtervinna en liten del av deras restavfall. En vinst både för miljön eftersom deponi undviks, och för svenska el- och fjärrvärmekunder.

Jag skulle önska mig lite mer faktabaserade uttalanden i den här debatten. Och lite bättre research från de journalister som säger sig vilja beskriva energiåtervinningen. Då skulle fokus i avfallsdebatten förhoppningsvis kunna förflyttas så att vi alla gemensamt kan försöka finna lösningar på det verkliga problemet. Det vill säga hur vi ska minska mängden avfall. Det vore så oändligt mycket mer konstruktivt än att ägna sig åt smutskastning och att sprida rädsla.

På vår webbplats kan du läsa mer om energiåtervinning. 

 




Eva Rydegran, pressekreterare Svensk Fjärrvärme

Är eget finare än gemensamt?

Bostadsbilagan visar nybyggda radhus, blommande träd och glada barn som springer utanför huset. ”Här ger solen energi” lyder rubriken till idyllen. Inget verkar kunna vara mer rätt dessa dagar än att producera sin egen energi, för det anses vara riktigt fint. Och det är inte bara stora och små fastighetsägare som tycker så.  

En intervjustudie som Värmemarknad Sverige har genomfört visar att det finns en politisk uppfattning om att egenproducerad energi är ”finare” än gemensam, Vilket tar sig uttryck i byggregler och diverse skatteavdrag som gynnar det egenproducerade.

Det är samtidigt lite märkligt att egenproducerad energi uppfattas som bättre och finare i samhället just nu, när delningsekonomin stadigt växer. Människor vill gärna dela allt, från verktyg till bostäder.  Fördelarna med detta är flera, för genom att dela på våra resurser gynnar vi klimatet, människors privatekonomi och skapar nya jobb. I fjärrvärmebranschen startade delningsekonomin redan för 60 år sedan och borde därmed vara mer rätt än någonsin, men så är alltså inte fallet.

  

Det finns fotografier från svenska städer före fjärrvärmens inträde. Skorstenar på varje hus och rök som ligger som ett tätt lock över staden var då ett faktum. Idag ser det inte ut så längre i Sverige, tack vare fjärrvärmens utbyggnad. Det gemensamma systemet har ersatt de enskilda. Det fiffiga med fjärrvärmen är ju också att den tar tillvara resurser som ingen annan vill ha: grenar och toppar från skogsavverkning, avfall, spillvärme med mera, och gör nytta av dessa. Detta tillsammans med väldigt bra reningsutrustning. Hur kan det plötsligt anses omodernt? 

 Jag vill se en värmemarknad där kunderna har flera alternativ att välja mellan och där fjärrvärmen känns attraktiv tack vare sina miljöfördelar, konkurrenskraftiga priser, bekvämlighet, men också för att människor ser fördelarna med ett gemensamt system. Jag vill inte se att man väljer värmealternativ enbart genom att  man går på en känsla av att det är finare att ha en egen produktion.

Jag har varit på middagar där mannen i huset glatt berättat om att de installerat värmepump och där sedan en stor del av sällskapet glatt har följt med för att titta på underverket. Hittills har jag inte hamnat på någon middag där någon stolt berättat om att de har fått fjärrvärme installerat. En förklaring kan vara att det inte är lika vanligt med fjärrvärme till småhus, men den andra förklaringen handlar nog om att det inte känns som en bedrift att berätta om detta. 

Detta kan tyckas lite bagatellartat, men det får givetvis negativa konsekvenser när såväl kunder som politiker anser att det är lite bättre att lösa energiproduktionen själv. Det finns därför all anledning att såväl lokalt som nationellt visa på fjärrvärmens fördelar. Fjärrvärmekampanjerna ”Vi värmer varandra” och ”Ta vara på energin” är viktiga steg i den riktningen. 

Jag kan samtidigt inte låta bli att fundera på hur länge jag ska behöva vänta på att det dyker upp en bostadsbilaga med vackra hus, lyckliga barn och med en rubrik i stor stil om Vi värmer varandra med fjärrvärme eller Här tar vi vara på energin med fjärrvärme. På måndag är det dags för nästa bostadsbilaga i min morgontidning, då kanske? 

Ann-Sofie Borglund, chefredaktör Fjärrvärmetidningen

 

Teknikens under

Det går fort nu. Omvärlden står inte still. Uttryck som Digitalisering, Internet of things och Öppen mätdata vilar på mångas läppar och det är nog ingen bransch som slipper undan den våg av utveckling som följer i dess fotspår. Appar utvecklas i rasande fart och hoppsan, här sitter ju energibranschen med en guldgruva i form av mängder med mätvärden, i många fall till stor del helt oanvända!  Plötsligt uppdagar sig en lysande möjlighet att komma närmare kunderna -  och våra kunder ges i sin tur möjlighet att få allt bättre koll på sin förbrukning av fjärrvärme  och möjlighet att i framtiden styra den. Vilken lycka - för hur bra passar inte detta in i vår strävan att komma närmare kunden? Eller i kundens önskan att i allt högre grad vara med och påverka, så här  i individualiseringens tidsålder.

Sanningen är att digitaliseringen är en skänk från ovan för vår bransch! Och vi måste se till att hoppa på tåget innan någon annan gör det - låt oss ta ägarskap över denna möjlighet. Många är de fjärrvärmebolag som redan har hoppat på och många nya appar kommer att se dagens ljus under detta nya år, om jag nu får vara spågumma för ett slag. Många är också de som står i startgroparna, som vill höra hur andra har gjort och inspireras av detta. Kanske ska vi inte uppfinna hjulet på nytt utan istället se att här finns stora möjligheter till samarbete och effektivisering - varför inte gå ihop och utveckla nytt tillsammans - till en mindre kostnad? 

Teknikutvecklingen går även framåt inom våra "hårdvaruområden" - om än inte lika fort. Men det ska nog vara så - våra fina prylar i marken har fungerat bra i många herrans år. Så även våra produktionsanläggningar. Självklart har mycket utveckling skett med i anläggningarna, sedan länge med stort fokus på effektiviseringar, men även här kommer nya tider och nya krav och kanske behöver vi helt enkelt snabba på tempot en aning. För det händer saker hos våra kunder och vi kommer, vare sig vi vill eller inte, att få anpassa oss till det och hitta lönsamhet i lägre och mer differentierade temperaturnivåer. I nybyggda och renoverade områden krävs inte samma temperaturer som i de gamla. Här måste vi vara snabbfotade och hitta lösningar som är anpassade till ändrade förutsättningar och behov hos vissa kunder, samtidigt som de gamla förutsättningarna fortfarande råder hos huvuddelen av kunderna.

Flexibilitet är ledordet för vår bransch. Flexibilitet och samverkan. För kanske nyckeln här är att i ännu högre grad koppla ihop mjukvara och hårdvara, att hitta själva kärnan i vad digitaliseringen faktiskt kan ge oss, våra kunder och hela samhället i form av  verklig nytta? Att styra systemen ännu mer baserat på behov i realtid? Att ge och ta, kund och leverantör, för att tillsammans skapa det mest effektiva systemet för energileveranser? Och inte minst: att i ännu högre grad använda värme som redan finns, värme som kanske tidigare inte har kvalat in av någon anledning, men som nu är redo att bli en del av våra städers blodomlopp.

Summa summarum - det mesta börjar och slutar i tekniken i vår bransch. Att vi fortsätter att utveckla effektivare tekniklösningar på alla nivåer av verksamheten är nödvändigt för vår överlevnad - liksom för många andra branscher. För omvärlden står definitivt inte still. Detta är idag mer sant än någonsin förr - och vi är en viktig del i utvecklingen, vi som så smart och resurseffektivt producerar och distribuerar värme till så många lokaler och bostäder i vårt land. Vi ska fortsätta att göra det, bara ännu smartare.

  

Lina Enskog Broman, områdesansvarig teknisk utveckling